För fem år sen gick jag en grundkurs i pranic healing, en healingform där man rättar till den energiteriska obalansen, vilken kan förorsaka olika hälsoproblem på den fysiska, emotionella och mentala kroppen.

Jag har alltid varit nyfiken på healing och spiritualism av olika slag men aldrig varit mer än nosat på det tidigare. Kursen var väldigt givande och jag utvecklades otroligt mycket under och efter det veckoslutet. Kursledarna kom från Finland, då Pranic healing inte är lika utspritt i Sverige som i många andra länder världen runt och jag och min syster, som också gick kursen, fortsatte att jobba med övningarna hemma. Men efter ett tag sinade det ut och livet fortsatte sin gång. Jag har ändå fortsatt att meditera till och från under alla de här åren, i olika former och konstulationer.

 

Så en dag, för ett par veckor sedan, fick jag ett erbjudande om att delta i en meditationsutmaning i 60 dagar. Vi hade precis flyttat in i huset och jag hade en fruktansvärd ryggsmärta som strålade ner i benet och gjorde mig mer eller mindre orörlig. Ibland hade jag så ont så att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna och jag var så arg. Arg på mig själv för att jag låtit det bli så här. Arg på min kropp som inte funkar som den ska. Arg på min man. Arg på allt möjligt. Jag har haft problemet till och från sedan i somras och nu började jag bli riktigt orolig för att det skulle vara något större fel på mig.

 

 

Meditationen som pranichealing jobbar med heter twin heart meditaion och är en kraftfull meditation där man ska ge till andra. Kraft, mod, hälsa, glädje och lycka.

De första 8 dagarna tyckte jag att det var rätt jobbigt att meditera. Jag kunde inte koncentrera mig alls och ryggen värkte. Jag blev också arg för att jag bara skulle ge och ge till alla andra fast jag faktiskt också behövde hjälp.

Den tionde dagen upptäckte jag att ryggen inte gjorde lika ont längre och jag kunde röra mig bättre. Jag har haft ont så länge, så först kunde jag inte riktigt tro att det var sant. En dag när jag gick från köket och genom hallen, så kändes det plötsligt som om något lossnade från mitt bröst, jag var tvungen och känna efter med min hand. Jag blev lite lättare. Det blev lite lättare att andas och mitt sinne blev lite klarare. Jag var inte arg längre och jag fick en klar insikt, ungefär som om någon sa till mig; Det här är bara en prövning i livet. Något som kommer att bli en erfarenhet. Inget farligare än så.

 

Nu är det dag 15 i utmaningen och jag kan fortfarande inte alltid koncentrera mig fullt ut. Men det är okej. Jag njuter av stunden och är glad för att jag får ge. Och jag vet att jag någon gång, i någon form, kommer att få tillbaka.